Sufismen i konsten

Länk till en sufisk hemsida på svenska

wikipedia

Rabia - En kvinnlig sufier

Jalal al-din Rumi - den sufier som haft största betydelsen för den västerländska poesin

Rumi på wiki

Al-Ghazáli

Al Ghazáli - Den store teologen inom Islam.

1058-1111

- Född i Persien. Studerade filosofi och teologi. 

- Kallades 1091 till en professur i Nizámiyya-universitetet i Baghdad.

- Undervisade teologi på aristotelisk, platonsk och nyplatonsk grund.

Al Ghazáli drabbades efter ett par år vid universitetet av en period av religiöst tvivel vilket ledde till en fördjupning av religiositeten. En av orsakerna till krisen tycks ha varit en brist på balans mellan filosofins roll i livet och gudstron. Åren 1095-1106 tillbringade han med att resa, skriva och meditera – fördjupa sin tro. Mot slutet av sin vistelse i Baghdad hade han skrivit Taháfut al-falásifa (Filosofernas förvirring) I boken tar han avstånd från filosofin (trots att han använder Aristoteles logik då han argumenterar mot filosofin. Medicinen och matematiken såg han dock som viktiga vetenskaper.

Vetenskaperna i Baghdad, 900-talet

Arabiska:

Juridik, dialektisk teologi, grammatik, skriv- och sekreterarkonst, poesi, historia

Med grekiskt eller indiskt ursprung:

Filosofi, logik, medicin, aritmetik, geometri, astronomi, astrologi, musik, mekanik, alkemi

Al Ghazáli kritiserade den av Aristoteles inspirerade gudsföreställningen om gud som den första enbart första orsak till idéerna eller formerna, som om guden skapat bara grov struktur av världsalltet och lämnat detaljerna, individuella varelser och skeendet, åt lägre makter. Al Ghazáli menade iställlet att Gud på riktigt är allsmäktig, en vilja som sätter igång, upprätthåller, orsakar och har försyn – allt är hela tiden beroende av Allahs vilja. (Märk uttrycket ”insha'Allah”.) Al-Ghazális Gud är en personlig gud, men helt fri från antropomorfa (människolika) drag. Gud är Allsmäktig, Allvetande och Närvarande i sin skapelse. En troende som renat sig till fullkomning har en intuitiv kunskap om Gud och kan skåda honom direkt och se honom i skapelsen – kom al-Ghazali fram till. De senare tankarna är redan uttryck för sufismen, den muslimska mystiken.

I Munqidh min al-dalál (Befrielsen ur villfarelserna) redogör al-Ghazáli om sin fördjupning från en filosofernas religiositet, ett gudsförhållande som baseras på filosofiskt färgade spekulationer om guds väsen, till en innerlig erfarenhet av närvaro. Det var just sufismen som vägledde honom. Han kände sig inte riktigt hemma i sitt liv som teolog och lärare så han började studera sufismen. Sufismen hade vid den tiden funnits ett par sekel. Det var en rörelse i hela den muslimska världen som erbjöd just en väg till religiös fördjupning. Det fanns grupper inom både sunni och shia. Utmärkande för sufismen var askes, ett kontemplativt liv, strävan till rening från låga motiv och enkelhet. Al-Ghazáli berättar: ”…När jag begrundade avsikten med min undervisning, fann jag att jag istället för att göra det enbart för Guds skull, hade jag inget annat motiv än åstundan efter ära och rykte. Jag insåg att jag stod vid randen av en avgrund och skulle falla i helveteselden ifall jag inte ändrade mina vägar. Medveten om min hjälplöshet och efter att helt gett upp min vilja tog jag min tillflykt till Gud som en man i en svår belägenhet och utan någon utväg. Gud besvarade min bön och gjorde det lätt för mig att vända ryggen åt rykte och rikedom, hustru, barn och vänner”.

Al-Ghazális samhällssyn var konservativ. Han förespråkade ett kalifat som leddes av starkt troende representanter av umma, detta skulle garantera att politiken skedde i enlighet med shari’a (rättstänkande byggt på Koranen). Även en dålig, världslig härskare duger ifall en rättrogen kalif inte finns. Al-Ghazáli förespåkar en stark härskarmakt eftersom fitna (inbördeskrig, social segregation) är det sämsta tänkbara av alla situationer i ett samhälle.

Al-Ghazális tänkande kom att påverka sufismen, estetiken och teologin.

(Inlägget har Mikael Nordbergs utmärkta Profetens folk som källa)